Martins berättelse från Ultra-SM


Denna gång fick vi hela banan direkt i startögonblicket, 17,2 km skulle vi ta oss runt. Jag hade planerat att redan i starten ligga bra till eftersom det oftast är tyngre att springa om i skogen. Det resulterade i en ”för” bra start. Jag hamnade ensam, i princip 30 meter framför klungan och resten av löparna. De valda att inte följa efter mig, så det tog halvvägs till ettan innan de kom ikapp och jag gled in som trea i ledet, låg alltså fortfarande i täten men nu mer som jag planerat tillsammans med andra.

Men direkt efter ettan kom bommen, i princip den enda på hela loppet. Tvåan var en sten nedanför en livsfarlig sluttning. Täten bestående av mig, Emil Svensk och två löpare till gled snett iväg eftersom branten hindrade en enkel nedgång. När vi upptäckte misstaget hade nästan alla andra löpare redan varit nere vid stenen och vänt, vi möttes mitt i den livsfarliga brantkanten… ”det här är självmord” tänkte eller sa jag högt! Om någon av oss skulle tappa greppet skulle alla rasa nedför den branta och isiga sluttningen. Väl nere valde vi en annan väg till trean, vi sprang runt brantkanten och lyckades på så sätt plocka in på resten av löparna.

In I det första boet låg jag nästan sist i klungan… Vi splittrades upp men tur nog hann jag se att Svensk sprang iväg åt det håll jag sedan skulle ut, ”yes han har samma gaffel”. Första slingan sprang vi då ihop men på den andra, något längre, valde vi egna vägval och kom ifrån varandra. Ovetande om var Svensk eller den tätklunga som jag trodde existerade befann sig, sprang jag resten av slingan och den sista i princip ensam. Och ovetande om min placering (fortfarande i tron att jag behövde jobba ikapp) hade jag nu klarat av första boet absolut snabbast och tagit ledningen!

Efter en halvlång kontroll där jag då stämplade som etta, väntade en av de två ”brutala” långsträckorna. Nu kom den första löparen ikapp mig, en Schweizisk-löpare som jag inte tidigare vetat om och nästan ingen annan heller. Men där och då antog jag att även han hade sackat efter precis som mig, han hade trots allt 235 som nummerlapp och numren får man efter ranking. Han var alltså sämst rankad. (inte så konstigt om man aldrig sprungit svenska tävlingar, hur bra man än är).

Nu började tröttheten komma… Trots det genomförade vi långsträckan tillsammans med avvikelse för ett höjdmassiv som jag rundade något och han tog sig över. Hela tiden sackade jag efter, låren har aldrig kännts varken stummare eller tyngre! Därför försökte jag klämma i mig gelen som jag tagit med, måste få mer energi snabbt, vill inte tappa hans rygg.

In i nästa bo var han ändå, trots mitt slit borta, jag var åter ensam. Hela nästa bo var en pina, helt själv, totalt ovetande om min placering, tog jag mig betydligt långsammare än tidigare igenom den. Och det var det dags för nästa brutala långsträcka, tillbaka hem. Då, när jag stämplade vid boets radiokontroll hörde jag något som förvånade mig, funktionären pratade om mig, ”…han passerar oss precis bredvid får radioutrustning … tar ett fast grepp om kartan och…” Varför pratar han om mig? Tänkte jag, ligger inte jag sist eller runt 15e plats, så favorittippad kan jag väl inte vara så jag skulle kunna ta ikapp allt såhär sent? ”Jag kanske inte ligger så dåligt ändå…” Bort med dem tankarna! Fokus på loppet, INTE PLACERING, jag valde väg för långsträckan men av tröttheten gled jag iväg snett… Jag började känna oron i kroppen, bommen var ett faktum… Nu låg både den mentala styrkan och fysiken på en lägstanivå. Men då, när jag precis tryckt mig mellan granarna ut på en äng och läst in mig på de två små stugorna som fanns där brakade det till bakom mig. Jag vände mig om och där var, Svensk! ”Öö..Va? Låg jag före honom!” tänkte jag. ”Leder du eller?” sa han med tydlig dialekt. ”öö… Nej de tror jag inte..” sa jag avvaktade (jag låg tvåa). Han småskrattade. Nu var tröttheten som bortblåst både mentalt och fysiskt!

Tillsammans sprang vi resten av långsträckan, kontrolltagningen blev slarvig, jag blev lite stressad av att de andra löparna skulle komma ifatt. Men på väg till nästa kontroll kom vi istället ifatt, eller vi såg nu schweizaren när han stämplade vid radion. ”där har vi nog ettan” sa jag.

Ner från sista radion var det en brant backe ner till en väg och nu drog Svensk iväg, vilken j*kla bergsget! Ute på vägen gjorde jag allt för att komma ikapp och när jag vände mig om kunde jag se ännu en löpare..! Precis innan vi skulle vika av från vägen upp på höjden igen hade jag kontakt. Tillsammans klättrade vi mödosamt upp mot kontrollen.. Schweizaren några meter ovanför, den andra löparen några meter ner. Då hände det perfekta, schweizaren bommade, han började glida i fel riktning för högt upp. Och jag och Emil Svensk tog kontrollen före.

Nu var det bara tre kontroller kvar… Nervositeten började sprida sig men jag lyckades dämpa den otroligt snabbt. Inför dessa sträckor hade jag redan tidigare bestämt vägval, jag skulle inte vika av från dessa vad än Svensk eller en annan löpare valde. Första gick bra, jag kom en bit före efter att han råkat gå rakt igen ett grönområde men pga en liten miss vid kontrolltagningen låg vi återigen jämsides. Två kontroller kvar. Även här hade jag redan valt väg men i ”stridens hette” vågade jag inte välja den egna vägen. Svensk gick rakt på, igenom ett tätt grönområde och jag hängde på trots att jag tänkt ta vägen runt. Som antagligen varit snabbare. Tankarna gick: ”Antigen hänger jag på, blir troligen tvåa men med chans till spurtvinst, eller, den egna vägen förhoppningsvis vinst men kan bli nervös bomma och istället sluta som trea, schweizaren är inte långt bak”. Men som sagt valde jag att ta samma väg och Svensk fick en liten lucka, vinstluckan. Från näst sista, kämpade vi igenom ung granskog mot sista kontrollen och spurten. Emil Svensk några meter före, luckan växte, benen krampade. Upp på ängen, stämpla, spurta! Jag tog i allt jag hade kvar, närmade mig sakta, var nästan ifatt och då kom mållinjen… 50 meter, nej 30 eller 20 meter till spurt och jag hade hunnit om. Men nu var spurten inte längre. Silvret var taget. Jag blev tvåa. Först kort besvikelse över spurten men sedan kom lyckan..! 

Guld förra året, silver nu och jag har gått upp en klass. ”I H-20 kommer det bli tufft..” har jag tidigare sagt. Utan tvekan. Detta var det jobbigaste lopp jag någonsin genomfört, både mentalt och fysiskt! Och nu, dagarna efter känns silvret i min hand guld värt, för nu har jag bevisat att förra året inte var en engångsföreteelse och Gelinder han är att räkna med, även i H-20.

Bild

Annonser

Lämna en kommentar

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

  • Mest klickade

    • Inget
  • Enter your email address to follow this blog and receive notifications of new posts by email.

    Gör sällskap med 7 andra följare

  • Blog Stats

    • 25 482 träffar
  • Kontakt